Kroppen
Jag är snäll mot min kropp. Det måste vi alla vara, det går ju inte att byta ut den, att uppdatera den. Se på din kropp och inse: det här är var min själ ska bo de närmaste åttio åren. Men jag är snäll mot min kropp. Särskilt på morgonen. Min dag börjar med att jag i vinternattens mörker tänder några levande ljus, dricker vaniljte med örthonung i och skriver ner mina tankar med en fjäderpenna. Allt är så medeltid, eller Harry Potter vilket du nu föredrar. Men det är ett behagligt sätt att väcka kroppen på.
Jag lurar kroppen också. När jag ligger i sängen och vill hellre äta vassa nålar än att gå upp och ta tag i dagen så flyger jag upp så snabbt ur sängen och är ute i köket långt innan något i kroppen hunnit reagera. Hur hamnade jag här?
Kroppen tål också mycket. Vi utsätter den för en hel del och förväntar oss att allt ska funka ändå. Och kroppen som har presentationsångest ser till att allt funkar någorlunda en lång tid innan den går in i väggen och en njure sabbas. Och då blir vi förbannade. Hur kan du överge mig bara för att jag har ätit två miljoner biffar i mitt liv som jag sköljt ner med milkshake? Vaddå motion? Jag går runt i huset räcker inte det? Själslig välmående, nu måste du skämta...
Nu ska jag inte låtsas att jag är någon renlevnadsmänniska, choklad är mitt last, när jag tränar så gråter jag av sorg och själen utsätts så mycket för ångest att det är ett under att den inte flytt sin kos. Men jag är oerhört tacksam och stolt över hela mitt jag. Jag vill ändå att allt ska vara i någorlunda skick när jag lämnar tillbaka kroppen till jorden. Min själ kommer med darriga ben och stirrig blick återvända till Gud och pusta: Aldrig mer, hör du det?!
