donpiano

Jag är en nej-sägare.

Jag vet att jag har dragit det här förut men det är en sak som är så frusterande.
Om du ställer en fråga till mig blir svaret oftast - nej
eller möjligtvis - kanske (som är en annan form av nej)

Det är inget jag ens tänker på, det sker så automatiskt, jag tänker inte ens på om jag verkligen vill göra det..
Jag önskar att jag vore mer "ja men visst! kul!"....men så är det inte..

jag vet inte vad Gud sysslade med när jag skapades, men jag ska ta ett snack med en`...om jag inte åker ner down stairs..då blir det ett snack med lucifer..vilket också kunde vara intressant (jag har alltid undrat hur han gör när han ska sova, hornen måste ju förstöra kuddarna?)

annars hade jag ett till intressant samtal med mamma idag:

jag: jag har alltid gått in på ställen jag inte ska vara på...redan som spermie...