donpiano

Idag så började jag gråta över något som hände för fyra månader sedan. Det är sån jag är. En händelse, ett ord, en blick kan såra och skada så otroligt mycket men det tar en tid innan jag faktiskt reagerar. Det kan vara en överlevnadsgrej. Eller en inte-döda grej..Sen vet jag att jag är känslig men det har också sin grund i att jag hela min skolperiod blev mobbad, folkhögskolan var den enda skolan jag aldrig utsattes. Alla människor är sårbara men det är bara vi som utsatts som känner till smärtan, som kan känna igen symptomen. Och även om flera år har gått och man trott att allt är bearbetat så räcker det med så lite för att såren ska rivas upp. Så jävla lite.
Det är också saker som är omöjliga för mig att göra. Som att spela brännboll. Det låter fånigt och du himlar säkert med ögonen nu. Men det jag kommer ihåg starkast från idrotten i mellanstadiet var "du är så värdelös, hanna". Och det gör ont fortfarande. Orden gör ondare än sparkarna. Trots flera år av terapi kan jag lik förbannat inte ta mig ut i banan och spela.

Har du någonsin mobbat någon? Förstå du hur mycket skada du har gjort? Du kanske tror att det går över men det gör det inte. Det är något vi mobbade får bära med, för alltid. Jag känner en man som blev mobbad för fyrtio år sedan och han är fortfarande känslig för vissa situationer. Tänk på det.

Det jag har lärt mig att göra är att vända på alla dessa negativa upplevelser och göra dom till positiva. Till exempel: empati. Jag kan känna empati.

Kan du?